lifewithme

Hej på er!
Imorrse kände jag mig mer eller mindre död, trotts sovmorgon så var jag såå trött, det är så mycket information som ska in om dagarna, och min hjärna tror jag inte är tillräckligt stor för att få in all information.. och det gör mig tröttare än tröttast!
Tror inte det bara var jag som var trött i morrse, tror vickan var snäppet värre.. och det vart bara kaos! men vi tog oss igenom dagen ändå!

När jag kom hem så var det bara att fundera ut dagens middag, och knata ner till affären. det var där allt började, människan som följde efter mej tidigare i år, som ville ha med mej in i bilen.. han var på ica.. men på ica känner jag mig ändå rätt trygg, för där har jag ändå folk runt omkring mig, även om jag känner att det är obehagligt, så vet jag att det finns folk i närheten..
han följde efter mej runt runt på ica.. i kanske tio minuter.. sedan såg jag att han ställde sig i kassan och gick ut.. strax efter så gick jag till kassan och skulle betala.. sa till hon i kassan att jag kan sätta hur mycket som helst på att han står ute och väntar på mig.. och nog hade jag rätt, där satt han i bilen och vänta.. jag vände och gick in på MM en sväng i hopp om att han skulle ha åkt.. var nog där inne i tio minuter.. när jag gick ut så står han fortfarande kvar.. står utanför mm en sväng och försöker få tag i folk.. mia svara inte, annalena svara, men hon hade mia och pelle med sig till tierp.. Sandra var med anna i tierp.. Sandra monie ringde jag många gånger men hon svara inte.. fick tag på erik, som vart flyförbannad och kom i full fart med traktorn.. han var flytokig, och fick mot idiotens bil, och då starta han tvärt och åkte där ifrån.. och erik hann inte ifatt honom.. hade erik fått tag på han så skulle jag inte vilja veta vad som hänt.. min menlösa snällaste erik som man verkligen inte kan tro kan bli arg.. han erkände att han hade inte tvekat att klappa till honom och skrämma honom, å händer det en gång till, och erik får tag på honom, då kommer det gå illa..
Sedan så kom Vickan ner till ica och handla när jag stod ute, så jag gjorde sällskap med henne hem..
Jag hade precis smällt detdär när det hände sist.. och nu dras det upp igen..
Jag förstår inte hur världen har blivit, ska man verkligen behöva vara rädd för att gå utanför dörren, även om det är dagtid?

Satt sedan mest hemma och kände obehag, och var förbannad över att han inte kan låta folk vara!

Sedan ringde pappa, då kände jag att "neeej detta är fan pricket över i:et... mamma hade fått åkt till mormor som blivit jättedålig.. aj vad det kändes i hjärtat!
Ringde upp mamma, mormor ligger nerdrogad med morfin, så hon får sova hela tiden, dom satt vid henne, och hon hade vaknat upp från morfinet, men panik ögonen, hon kunde inte andas.. hon har även lungininflamation, när hon andas så låter hon som en perkulator, som om hon har en liter vatten i lungorna, hon kan inte andas utan morfin, morfinet gör att hon blir bedövad, och kan andas..
dom har plockat fram henne fina kläder som hon hade när hon fyllde 90 år, och smycken, som hon ska ha på begravningen..
Det är nära nu, när somhelst så kommer hon att ta sitt sista andetag och lämna oss.. våran lilla mormor.. det skär i hjärtat att hon kommer snart somna in, kan ta någon dag, kan ta en timme, sedan är hon borta..
Hon är gammal, hon är ingen ungdom längre, det är hennes tid nu.. men jag vill spola tillbaka bandet, till när hon var pigg och kry..
Jag frågade mamma om hon ville att vi skulle komma.. men mamma vill inte att vi ska se henne så hon är nu, hon vill att vi ska minnas henne som hon var förr.. och hon trodde inte att jag skulle klara av att träffa henne nu.. jag kanske verkar stark på utsidan.. men jag är en fruktansvärt svag människa innuti.. jag är känslig, och jag gråter lätt som en liten 3 åring som ramlat och skrubbat knät!

Älskade älskade mormor!


Telefonen kommer finnas nära till hands under natten, så får vi se om jag får ett samtal, eller om hon klarar natten!




Det var min tragiska dag det!

Blev utmanad av Sarah.

God kväll på er!

Nu under denna vecka så det två stycken där jag bor, som vart med i olyckor, som omkommit, i veckan var en ung kille som inte blev med än 25 år tror jag, han körde motorcykel, rakt in i en polisbil som gjorde en vänstersväng, så killen körde in i sidan på polisbilen och omkom..
Det var ingen jag kände, inte ens någon som jag sett eller hört talas om, men när man läste på facebook så var det många som kände honom.. ändå får man känslan i kroppen av obehag.

Inatt hände ännu en olycka, en kille som gått i paralellklass med erik, som bor i samma hus som oss, som var med om en olycka, han körde av vägen in i ett träd.. kände inte honom heller, men vet vem det är, sett honom dagligen, och man slänger alltid ur sig ett hej, det gör man på såhär små ställen man bor på. man behöver inte känna folk, man hejjar ändå!

Jag kan inte sätta mig in i hur dåligt dom närmaste till dessa drabbade känner sig, deras liv måste ju rasa samman som ett korthus.. när en annan känner en klump i magen och tyker det är så tragiskt så man får gåshud, då går det nog inte att beskriva deras känsla.. usch!

Jag kan inte göra annat än att skänka dom en tanke, och beklaga det hemska som hänt!

Oftast när det händer dessa saker, så får det en att tänka till, jag vill aldrig någonsin förlora någon som står mej nära, jag tror inte jag skulle orka det, med nära menar jag familj, och vänner så står mig så nära som jag aldrig skulle vilja släppa taget om.. om någon skulle försvinna skulle en del av mej försvinna, jag skulle inte bli hel igen.
Och oftast när det händer en sådanhär grejj så är man väldigt snabb med att berätta för sina nära och kära hur mycket man älskar dom, man väller över kärlek till dom.. men varför gör man inte det jämt? jag tycker ändå att jag kan visa lite då och då till mina vänner och familj att jag älskar dom, men jag tror inte man kan visa för mycket!
En kram varje gång man träffas gör väldigt mycket!
Ett sms med "jag älskar dej" ibland värmer väldigt mycket.

Med dessa olyckor som händer lite titt som tätt lite här och där över världen händer så snabbt, det är inget som man är beredd på, en pappa eller mamma eller annan medlem kan lämna hemmet, men dom återvänder aldrig mera.
Man måste umgås med folk som om det vore sista gången man ses, för dagen efter kanske man aldrig mera får träffa dom.

Det är skrämmande.. jag blir mer och mer rädd för döden när saker och ting händer.. jag är rädd för att folk ska lämna mej, aldeles för tidigt, genom en olycka, eller kanske inte ens vakna upp på morgonen när klockan ringer!


Ta hand om varandra, överdriv med älskvärda ord, det kan inte bli för mycket, det kan inte bli för överdrivet! håll hårt i dom ni älskar, och visa det!






Jag älskar min familj.
Jag älskar mina vänner.
Jag älskar Erik.

ta vara på varandra, när man sätter sin fot utanför dörren, kan det vara sista gången man lämnar hemmet.

♥

Hej på er!
Nu börjar jag komma tillbaka i vardagen igen.. öronvärken har släppt, och käken är tillbaka till det normala, så nu kan jag börja tugga mat igen!

Idag så åkte vi med Eriks mamma och pappa till Ekebyboda som ligger mot uppsala på en marknad, men sjuuuukt mycket saker, är en motormarknad, men med mycket annat med, kläder,skor, fiskesaker, och massa andra loppissaker..
Hade man haft en välfylld plånbok så hade man säker kunnat hitta en hel del med saker, dock många som tog massa överpriser, så då lägger jag hellre till en 20a extra och köper helt nytt!
Erik hitta iaf ett par snygga pumaskor för 20 kronor.. jag jag fick tag på det vanliga.. en påse brända mandlar! ingen marknad utan mandlar liksom :)

sprang runt marknaden fler varv i hopp om att hitta en trehjuling med flak till jonte, och den som söker den finner, hitta en fin cykel till honom med flak :)
(som han fick av farmor och farfar)

När vi var klara på marknaden så åkte vi hem till mina föräldrar för att hälsa på, cinita skulle hämta lingon, och jag fick en påse med´lite gott å blandat från mamma, massa hemgjord saft, pajskal, hamburgedressing (som jag visserligen snodde ;) ) sedan fick erik ett halsband, och jag fick ett till Karl Alfred linne :)

Sedan åkte vi hem till kågbo igen, åt middag och sedan så for vi hem igen.. en snabbis upp till pelle och mia bara, lämna över cykeln, och sedan så kolla vi lite bröllopskort som lisa hade satt in fint i ett album :)

Nu har vi landat i soffan, och jag tänker inte röra mej ur fläcken.. jag är totalt slut som människa!


Herrå :)

Hej!
Har haft noll känsla för att blogga, har inte vart varken på humör och känt mej lite konstig i kroppen, men har ändå inte känt mej sjuk..

I början på veckan fick jag en finne i örat, som gjorde förbaskat ont.. i torsdags tyckte jag att jag kände mej bra i örat, för gjorde inte nå ont.. inatt som var så vakna jag av att jag trodde skallen skulle sprängas.. halva ansiktet var bortdomnat, och jag visste egentligen inte vart jag hade ont, örat?migrän?tandvärk??

Så vart inte många timmars sömn inatt.. gick sedan upp och tog en treo.. men värken var fortfarande kvar.. så ringde 1177, och dom ville att jag skulle komma in, så erik kom hem så åkte vi till tierp..

Min domm var inte bara en vanlig finne, visade sig att jag har en alvarlig öroninflamation på höger öra både i yttre gången och innre, plus eksem i örat.. i vänster höra hade jag en "normal" eller vad man ska säga öroninflamation.. kul liksom!
doktorn fråga mej om jag bara haft lite ont? ja förutom inatt då det gjorde rätt ont..
doktorn skaka bara på huvudet och sa "hade jag vart du så hade jag inte kunnat sluta grina med tanke på hur ditt högra öra ser ut "...  och då har jag gått med öroninflamation i flera dagar alltså..

så nu har jag fått medecin och örondroppar, så får hoppas det hjälper, dock blir jag ju så vansinnigt trött av kåvepenin .. så orkar aldrig hålla mig vaken längre stunder.. men men, bara jag blir frisk snart så blir jag nöjd, sånthär tjaffs orkar jag inte med!



(bilder lånade från googel)



Nu ska jag bädda ner mej i sängen och tycka synd om mej själv. ont det gör ont, snälla hugg av mitt ena öra som gör förbannat ont!