lifewithme

God kväll på er!

Nu under denna vecka så det två stycken där jag bor, som vart med i olyckor, som omkommit, i veckan var en ung kille som inte blev med än 25 år tror jag, han körde motorcykel, rakt in i en polisbil som gjorde en vänstersväng, så killen körde in i sidan på polisbilen och omkom..
Det var ingen jag kände, inte ens någon som jag sett eller hört talas om, men när man läste på facebook så var det många som kände honom.. ändå får man känslan i kroppen av obehag.

Inatt hände ännu en olycka, en kille som gått i paralellklass med erik, som bor i samma hus som oss, som var med om en olycka, han körde av vägen in i ett träd.. kände inte honom heller, men vet vem det är, sett honom dagligen, och man slänger alltid ur sig ett hej, det gör man på såhär små ställen man bor på. man behöver inte känna folk, man hejjar ändå!

Jag kan inte sätta mig in i hur dåligt dom närmaste till dessa drabbade känner sig, deras liv måste ju rasa samman som ett korthus.. när en annan känner en klump i magen och tyker det är så tragiskt så man får gåshud, då går det nog inte att beskriva deras känsla.. usch!

Jag kan inte göra annat än att skänka dom en tanke, och beklaga det hemska som hänt!

Oftast när det händer dessa saker, så får det en att tänka till, jag vill aldrig någonsin förlora någon som står mej nära, jag tror inte jag skulle orka det, med nära menar jag familj, och vänner så står mig så nära som jag aldrig skulle vilja släppa taget om.. om någon skulle försvinna skulle en del av mej försvinna, jag skulle inte bli hel igen.
Och oftast när det händer en sådanhär grejj så är man väldigt snabb med att berätta för sina nära och kära hur mycket man älskar dom, man väller över kärlek till dom.. men varför gör man inte det jämt? jag tycker ändå att jag kan visa lite då och då till mina vänner och familj att jag älskar dom, men jag tror inte man kan visa för mycket!
En kram varje gång man träffas gör väldigt mycket!
Ett sms med "jag älskar dej" ibland värmer väldigt mycket.

Med dessa olyckor som händer lite titt som tätt lite här och där över världen händer så snabbt, det är inget som man är beredd på, en pappa eller mamma eller annan medlem kan lämna hemmet, men dom återvänder aldrig mera.
Man måste umgås med folk som om det vore sista gången man ses, för dagen efter kanske man aldrig mera får träffa dom.

Det är skrämmande.. jag blir mer och mer rädd för döden när saker och ting händer.. jag är rädd för att folk ska lämna mej, aldeles för tidigt, genom en olycka, eller kanske inte ens vakna upp på morgonen när klockan ringer!


Ta hand om varandra, överdriv med älskvärda ord, det kan inte bli för mycket, det kan inte bli för överdrivet! håll hårt i dom ni älskar, och visa det!






Jag älskar min familj.
Jag älskar mina vänner.
Jag älskar Erik.

ta vara på varandra, när man sätter sin fot utanför dörren, kan det vara sista gången man lämnar hemmet.

♥